Den lilla stugan var inte någon åretruntbostad. I stället hade den en typisk sommarstugeprägel och bestod av en liten sovhytt, ett litet vardagsrum och ett litet kök. Fasaden var traditionellt faluröd med vita knutar och glasverandan med sin inramning av vildvin gjorde att det såg riktigt pittoreskt ut. Så länge den yngre av männen hade levt hade han känt paret som bodde i den lilla stugan. Hans barn däremot, hade aldrig träffat dem. Nu skulle bli första gången. Mannen ville gärna visa upp sina barn och såg fram emot besöket. Det gjorde också hans barn, som hade bespetsat sig på saft och bullar eller karameller, så som ofta var brukligt vid besök hos tanter och farbröder som pappa kände. Både pappa och farfar hade pratat om tanten och farbrorn och barnen hade bildat sig en uppfattning om paret genom de berättelser de hört. Bilden var enbart positiv och det skulle därför bli roligt att få träffa dem, trots att de inte kände varandra. Besökarna kunde se hur den vita spetsgardinen fladdrade lätt. De gick över den stenlagda gången som korsade gräsmattan framför stugan, uppför den gråa och välskötta betongtrappan, som farbrorn traditionsenligt målat när han kom hit från Stockholm på försommaren.
Tanten såg dem redan genom fönstret. Besöket var oanmält och även om hon kände igen både den äldre mannen och hans son på gången och mindes alla stunder hon tillbringat med dem för ett par decennier sedan, så blev hon inte glad när hon noterade att de hade med sig två ungar också. Barn hade hon aldrig känt sig speciellt bekväm med. De var med sin blotta uppenbarelse en källa till irritation hos henne och hon tyckte att de barn hon kände dessutom ofta var dåligt uppfostrade och oförskämt framfusiga. Därför hade hon ofta tagit på sig rollen av tillrättavisande stödfunktion för föräldrar som av ren släpphänthet inte klarade av att sätta tillräckliga gränser för sina barn. Det var helt klart att det skulle bli en prövning även denna gång! Både pojken och flickan skrattade redan högt åt något som deras farfar sa. Här gällde det tydligen att omedelbart visa var skåpet skulle stå.
Tanten hade stålbågade glasögon och blygrått hår fäst i ena sidan med ett enkelt hårspänne. Munnen var ett snipigt streck med vinklar svagt nedåt. När de besökande männen, far och son och den yngre mannens två barn steg in över tröskeln, pekade tanten på en liten skohylla vid dörren och sa till barnen att ställa sina kurbitsmålade träskor där. Farbrorn tog leende ett stort steg fram och vände sig till den lilla flickan och hennes bror och sa varmt: Välkomna! medan de två barnen fortfarande tyst stod kvar på dörrmattan av ren respekt för tanten. Farfar och farbrorn kom i glatt samspråk och skämtade redan om något från förut och barnen gladde sig för farfars skull, för han tillbringade den mesta av sin tid ensam i hemmet. Nu tog tanten till orda och föreslog att alla skulle slå sig ner vid bordet medan hon satte på kaffe. Barnen som annars brukade kunna sysselsätta sig själva hade här inte mycket att ägna sig åt. Det fanns inte några leksaker och inte några tidningar eller liknande att förströ sig med. Därför blev besöket betydligt tråkigare än de hade föreställt sig. Att sitta stilla och tyst var inte bara tråkigt, det var dessutom ganska svårt, men de förstod att om de skulle få något fika, så fick de sköta sig.
De sköter sig i alla fall ganska bra, tänkte tanten, när hon mätte upp kokkaffe och avlyssnade konversationen vid bordet. Inget av barnen yttrade ett ord. Tanten plockade fram mandelkubb, vetelängd och lite småkakor och skänkte sig själv en tacksamhetens tanke över att hon hade bakat som vanligt till midsommar, för annars skulle hon ju inte haft något att bjuda på idag. Hon blandade rabarbersaft till barnen i en grön glastillbringare och inväntade kaffepannans intensiva pipande när kaffet kokade upp. Sedan serverade hon kaffe i vardagsservisen, för att markera att det minsann inte gick an att komma här och komma, hur som helst. Samspråket vid bordet rörde mest gamla tider och som tur var kunde inte barnen lägga sig i konversationen i någon nämnvärd omfattning. Tanten noterade att både pojken och flickan åt av alla sorterna och att de nu, främst flickan, hade börjat ta en andra omgång av småkakorna. Pappan och farfadern verkade inte lägga märke till detta eller också tyckte de att allt var i sin ordning? Vilken fräckhet! Flickan var ganska rultig och borde egentligen inte äta kakor över huvud taget! Ungar nuförtiden hade det alldeles för bra. Det var det som var felet, tänkte tanten.
Det var synd att inte tanten och farbrorn hade några barn, för det fanns ingenting annat att göra än att fika. Båda barnen älskade verkligen fikabröd och saften var jättegod och medan de lyssnade på de vuxnas samtal åt de därför den ena kakan efter den andra. När saften var urdrucken och fikastunden till ända föreslog pappan att barnen skulle gå ut på tomten och se sig omkring lite i stället för att sitta kvar med de vuxna. Flickan tyckte att det var skönt, för hon hade noterat att tanten hela tiden hade stirrat surt på både henne och brodern när de hade fikat. Trots att båda barnen tackat noga för fikat hade hon inte sett glad ut och inte sagt något snällt. Flickan kände sig rädd för tanten. Därför var det skönt att de fick möjlighet att gå ut ur stugan medan de väntade på pappa och farfar.
I det bortre hörnet av trädgården fanns en syrénberså och några bärbuskar. Dit gick syskonen för att äta lite av vinbären och för att svalka sig i skuggan inne i bersån. Efter en stund som kändes som en evighet kom äntligen pappa och farfar ut ur den lilla stugan och det stod klart att det var dags för hemfärd. Pappa ropade på barnen att de skulle komma och säga adjö. Barnen kom tillbaka och tackade och tog i hand. Tanten frågade flickan hur mycket hon vägde. Flickan svarade på frågan, även om hon tyckte att det var en konstig fråga. Då tog tanten tag i flickans sida och klämde till, medan hon sa; Det är alldeles för mycket för en flicka i din ålder! Du borde sluta äta kakor!
Hemresan i den spenatgröna SAAB-99 som farfadern tyvärr ställt i solen, var olidlig inte enbart på grund av värmen, utan också för de tårar som brände i flickans ögon. När tanten hade nypt flickan hade det inte alls bara gjort ont i huden, utan också i flickans själ. Så elak som tanten varit, hade hon inte behövt vara. Det förstod flickan, fast hon var ett barn. Som en tagg borrade sig tantens repliker in i flickans medvetande, för att för evigt stanna där som ett kantigt barndomsminne. När flickan berättade för pappa hur det kändes, svarade han att tanten inte hade så lätt för barn. Flickan tänkte att tanten borde ha en varningsskylt på ryggen, så att barn inte skulle behöva riskera att råka ut för henne.
”Varning, elak tant!”
