Ordet kryssning får mig att associera till filmatiseringar av Agatha Christies böcker, som ”Döden på Nilen”, för att man efter en kort tid på båten faktiskt har kollat in varandra så pass att man känner igen personer och vilka de hör ihop med. Det faller sig naturligt att man utan att egentligen anstränga sig noterar små detaljer, som sedan blir ett mönster. Nu var det inte i vårt fall fråga om någon lyxkryssning i Karibien med filmstjärnor, gåslever och champagne, utan i stället en årligen återkommande tredagarskryssning som man kan åka med Birka Cruises under sommarmånaderna då den ordinarie turlistan inte gäller.
På en kryssning som den här, märkte jag snart att jag och min väninna tillhörde en sällsynt åldersgrupp, eftersom vi ännu inte hade fyllt trettio. En sak som ändå förenade oss med övriga gäster på båten var att många verka fira något specifikt, någons födelsedag eller guldbröllop och liknande tilldragelser. För mig och väninnan var det vänskapen som firades. Vi hade resonerat som så, att om andra kan fira sådant de är glada över och göra något speciellt, så kunde vi fira vår vänskap, som vid det här tillfället hade varat i tjugo år. För oss var de tjugo senaste åren en obegriplig eon av tid, men nu när jag skriver detta, så har ytterligare nitton år passerat!
Turen har ändrats något från år till år, men när jag och väninna åkte så utgick resan från Stockholm, därifrån vidare till Rönne på Bornholm, vidare till Visby, Mariehamn och sedan åter till Stockholm. Vid beställningen av resan hade vi fått information om att man skulle komma att bli placerad vid ett specifikt bord under alla måltider utom frukost och att de personer man hamnade med vid första tillfället, också var desamma som man skulle tillbringa resten av resan med. Med tanke på de människor vi observerade i avgångshallen vid Stadsgården i Stockholm, var det inte någon överraskning att vårt middagssällskap var två äldre par, som visade sig känna varandra. Vi var som femte hjulet, men vi konverserade artigt om triviala saker med dessa båda par då vi inte ägnade oss åt egna samtal på tu man hand.
Båtens matsal har maritimt tema och utanför fönstren passerade den soldränkt vackra Stockholms skärgård med spartanska små fiskarstugor sida vid sida med mångmiljonvillor med egen sjötomt och lyxiga pontonbryggor och uteplatser. Att äta en godare trerättersmiddag med den utsikten känns lyxigt och har en lugnande inverkan på mig och jag drömmer mig gärna bort, tittar på mina bordsgrannar i smyg och ägnar mig åt funderingar om deras liv och hur de kan tänkas vara som personer. Därför gled blicken runt lokalen medan vi åt och samtalade. I ett av hörnen satt en familj med två barn, ett av dem i en barnstol, men med undantag av dem, så var vi de enda som var under femtio i hela matsalen. Min blick föll på ett sällskap med sex personer, tre par, som verkade resa tillsammans. De samtalade och åt sin middag med god aptit. Männen i sällskapet satt med ryggen åt mitt håll och jag kunde se kvinnornas ansikten.
De var alla uppklädda och fina i håret och hade ett prydligt yttre, som fick mig att fundera över hur min ålderdom en dag skulle te sig. De var ganska olika, de där kvinnorna. De två som satt ytterst hade var och en på sitt vis en väldigt medveten stil. Den ena var en spänstig kvinna med enkel men stilren dräkt och av hennes yttre att döma så gick min fantasi till skådespelerskan Anna-Lisa Ericson eller till stadsdelen Östermalm i Stockholm.
Kvinnan på den andra ytterkanten hade varma glada rynkor och alldeles vitt hår och hennes klädsel var också väldigt enkel, men där gick mina tankar snarare till kusinen från landet, som fått möjlighet att följa med sina världsvana släktingar från storstaden. Hursomhelst var det inte dessa två som upptog min främsta uppmärksamhet, utan den kvinna som satt i mitten. Hon hade mörkt hår och var hade samma hårfärg som jag. I största allmänhet såg hon ut som en person som skulle kunna vara jag, men senare, när jag blev äldre. Till middagen var hon klädd i en blommig blus med knytband fram av den där typen som tanter i min omgivning gärna gick klädda i när de skulle ut på något extra under sommarmånaderna. Hennes beige byxor med sydda pressveck och resår i midjan gick i stil med blusens blommor och jag tänkte att det skulle bli spännande att se om hon också verkade vara en sådan som jag på fler sätt än genom sitt utseende. Jag glömde för stunden att jag hade iakttagit tanten och hennes sällskap, men skulle senare under kvällen påminnas av det.
Att jag hade suttit där och drömt mig bort bidrog till att händelseutvecklingen blev så som den blev. De gånger jag hamnat i situationer då andra kunde ha hjälpt mig på något sätt och också har gjort det, så har jag alltid tänkt att det är så man borde agera. Man borde hjälpa den som av något skäl behöver det. Det kan gälla när någon ska betala i kassan på ICA och tappar en sedel på golvet eller det kan vara när någon spiller ut kaffe vid en automat och jag har händerna fria och kan hjälpa till att torka. Man ska hjälpa varandra helt enkelt… Just ”min” tant hamnade i den där typen av pinsam knipa senare under kvällen när hon och hennes sällskap var på väg till en av dansrestaurangerna på båten och därför var det ju helt självklart för mig att hjälpa henne…
Hon kom ut ifrån en av de många allmänna toaletter som fanns på båten. Hon och hennes två väninnor stod så att jag såg ryggen på ”min” tant. Men inte enbart ryggen, utan hela hennes ändalykt iklädd strumpbyxor av nylon. Ordentligt instoppad i strumpbyxorna var en vackert mönstrad klänning. Jag kände verkligen med henne! Vad pinsamt för henne! Tänk om hon bara visste, men det var just det… Det framgick verkligen att ingen av de tre hade noterat den prekära missen från tantens sida. Därför gick jag fram till de tre väninnorna, la min hand på ”min” tants axel och sa diskret, så att bara hon skulle höra:
- Ursäkta att jag stör dig, men jag vill göra dig uppmärksam på att du har råkat stoppa ner din klänning i dina strumpbyxor.
Jag kan än idag inte för mitt liv komma på vad jag hade trott skulle hända, men kanske ändå att jag hade förespeglat mig någon form av tack eller liknande? Att jag kommit fram till kvinnan blev nämligen upptakten till att jag och min väninna resten av resan kände oss ständigt bevakande av en öppet fientlig blick som inte släppte taget, för kvinnan utbrast så fort hon hört vad jag sagt:
- Och VAD har du med DET att göra? varpå jag rodnade och slokörat drog mig tillbaka.
Både jag och min väninna försökte fundera på hur vi skulle ha reagerat och hur många gånger vi än funderade, så kom vi fram till att vi troligtvis skulle ha känt förlägenhet och tacksamhet i en jämnt fördelad omfattning. Sedan dess har jag ändå för vana att säga tack till den som gör mig en tjänst i liknande situationer.
