Oerhört hög brukade den bli och jag tror att det beror på hur smeten tillreddes, men det är osäkert hur det var med den saken, för med henne försvann också hennes bakverk. Som liten var jag fascinerad av hur en sockerkaka kunde bli så oerhört god! Den var bakad i en veckad äldre hemgjord bakform som säkert någon man i hennes släkt hade tillverkat för hand, inte alls en serietillverkad form från Åhléns. Hade man någon gång möjlighet att smaka en tårta där just den här sockerkakan var basen, så var lyckan gjord. Jag hyste den största respekt för den här damens bakning. Om något annat talade vi aldrig. Hon var inte speciellt pratsam, speciellt inte med oss barn. Ändå märkte jag ju att även de vuxna var imponerade av bakningen… En gång minns jag speciellt väl, för då hade tanten med sig ett fantastiskt matbröd till farfar, där brukade träffa henne. Det var ett tunnbröd, lite släkt med norra Dalarnas stomp. Vi åt alla och tyckte att det var gott och min mamma tog sig för med att fråga tanten om receptet. Konversationen mellan de två kvinnorna var väldigt underhållande, på så sätt att de faktiskt talade samma språk, men ändå inte helt förstod varandra:
- Det här brödet var fantastiskt gott! Kan jag få receptet?
- Inte har väl jag något speciellt recept för det här inte.
- Jo, men jag skulle vilja kunna baka så här goda tunnbröd jag också. Kan jag få receptet av dig?
- Du vet det här det är bara att blanda ihop det.
- Men jag menar att jag vill veta hur du gör. Kan du ge mig receptet tror du?
- Recept och recept. Det är ju bara ihopblandat.
- Ja, men eftersom jag inte var med när du bakade vet ju inte jag vad som är i brödet. Kan du inte skriva ner det åt mig?
- Skriva ner? Men man blandar ju bara ihop det som brukar vara i när man bakar bröd!
- Det förstår jag, men exakt hur mycket av alla ingredienserna du har i, det vet ju inte jag. Kan du inte skriva ner?
- Jodå. Nog kan jag det.
En tid förflöt och vi besökte farfar, som då hade en handskriven lapp som han överräckte till min mamma. Lappen var ett nedskrivet recept på det bröd som Sigrid hade bjudit oss på. Mamma läste först med stor förväntan, sedan med rynkad panna och sist men inte minst med ett brett leende. Det var fullständigt omöjligt för någon annan att upprepa bakningen av det delikata tunnbrödet, men vi minns alla än i dag hur gott det smakade när Sigrid hade bakat själv.
Efter alla år minns jag inte i detalj vad som stod där, men vilken typ av mått som fanns där minns jag… för inget mått var egentligen möjligt att kopiera och det gjorde ett outplånligt intryck på mig, att man kan berätta något utan att berätta exakt… Tänk dig nu att du har en föreställning om hur ett recept brukar se ut och så möts du av den snirkliga handstilen i något som mera liknar ett personligt brev. Sigrids handskrivna recept lämnade väldigt mycket åt läsaren att förstå själv. För hur mycket är egentligen lagom och hur stor är en slurk? Och hur ska man veta när det är tillräckligt eller när det räcker? Och hur ska man veta om man har haft i rätt slags mjöl om det i den handskrivna texten står att man ska ta det vanliga mjölet?
Vi insåg alla att enda sättet att baka lika gott som Sigrid vore att först stå vid hennes sida och titta på när hon jobbade i sitt kök:
Börja med att hälla en slurk filmjölk i en butt. OM du vill att brödet ska vara sött kan du ha i en skvätt sirap. Blanda sedan lite vanligt mjöl och kli med något annat mjöl, salt och ett uns hjorthornsalt. Rör ihop det torra med filmjölken och prova om smeten är lagom tjock. Häll smeten i torr panna med lagom värme och låt brödet grädda på spisen en lagom stund. Vänd och grädda andra sidan.
