Med stort intresse lyssnade jag idag på ett inslag i Nyhetsmorgon på TV4. Inslaget handlade om hur en journalist under sin reportageresa i Afghanistan hade upptäckt att det fanns familjer som valde att låta en av döttrarna agera ”pojke” för att slippa skammen som det medför att inte ha någon pojke i barnaskaran. Journalistens berättelse bekräftades även av en intervju med en afghansk kvinna som berättade samma sak och också hur det hade gått till när hon och hennes man tillsammans bestämde sig för att fråga en av döttrarna om hon kunde tänka sig att låtsas vara pojke. Enligt mamman, så har denna ”pojke” rätt att när som helst bryta sin överenskommelse med föräldrarna. Intervjun i studion handlade om hur det kan vara möjligt att ens komma på tanken att man låter sitt barn ”byta kön” på detta sätt.
Jag har aldrig varit Afghanistan. Min kännedom om landets inre struktur har jag dels fått genom medias bevakning av landet, men också av olika litterära skildringar, Åsne Seierstads ”Bokhandlaren från Kabul” och Khaled Hosseinis böcker ”Flyga drake”, ”Tusen strålande solar” och ”Och bergen svarade”. Till detta kan läggas en rad magasinsprogram där situationen i Afghanistan varit i fokus för programinnehållet. Men för mig personligen är ändå min kontakt med både kvinnor och män från landet som i mina kurser i skolan har skrivit om minnen och erfarenheter från hemlandet, den främsta källan till information om hur det kan vara att leva i detta land.
För mig som kvinna är det viktigt att alla världens kvinnor har samma möjligheter att leva det liv de själva skulle vilja leva. Att deras möjligheter kringskärs av patriarkala strukturer grundade på en föråldrad syn på kvinnor är något som verkligen berör mig mycket. Att på grund av sitt kön betraktas som en andra klassens varelse i förhållande till männen, måste smärta varje kvinna, men kanske främst dem som upptäckt att det kan vara på ett annat sätt i en annan del av världen. Jag tror vidare att det med undervisning och kontakter med omvärlden kommer insikter om att det finns andra möjligheter och levnadssätt än de som är givna i Afghanistan.
De starka afghanska kvinnor jag mött i mitt yrke som lärare har visat mig att vi borde verka tillsammans för att förändra synen på människan i första hand. Att som i Afghanistan, bygga ett samhälle som är för män, av män och på mäns villkor, är att inte se att det blir ett LÅNGSAMT samhälle. Utvecklingen går långsamt för att hälften av invånarna inte tillfrågas om sina åsikter, sin syn på samhället och hur man kan lösa uppkomna problem. Två tydliga exempel:
En ung kvinna kommer till Sverige som änka efter en man som dött i kriget. Med sig har hon sina fem döttrar. Varje gång jag tänker på hennes öde blir jag jätteglad över att hon är här och inte där. Hon har nämligen inställningen att hennes döttrar ska få möjlighet att utbilda sig och själva skapa sig en framtid som de tycker sig vara ämnade för. Hon anser att döttrarna själva ska kunna välja vem deras tillkommande är och om de ens vill leva tillsammans med någon. Det är att ta ett aktivt föräldraansvar, att se att möjligheterna är större i ett land som Sverige. Det är föräldraansvar i sin bästa bemärkelse, att unna sina döttrar ett annat och bättre liv än det som ens bakgrund traditionellt skulle förespråka.
En annan kvinna, också ung, men ännu utan barn, är fast besluten att först utbilda sig och få ett jobb, en fast plattform här i Sverige, innan hon bildar familj. Hennes man, som kommer ifrån samma land, har samma tankar som hon om detta. Dessa två kvinnor, var och en för sig, visar med sina liv att det är möjligt att förändra patriarkala strukturer om man flyttar/flyr från landet Afghanistan. Den stora utmaningen för kvinnor världen över, är att stötta varandras strävanden att åtnjuta den relativa frihet som kommer med ökad jämställdhet. Här i Sverige är vi inte alls i mål! Det finns massor att säga om hur illa ställt det är med kvinnors rättigheter och jämställdhetsfällor av olika slag i vårt samhälle. Men i jämförelse med situationen för kvinnor i Afghanistan kan Sveriges långa strävsamma samhällsförändringsprocess säkert te sig som ett paradis i jämförelse. Imorgon är det kvinnodagen. Jag tänder ett ljus för de flickor och kvinnor i Afghanistan vars öde är förutbestämt över huvudet på dem, utan att de har några reella möjligheter att påverka sitt liv.
