Dagligen ser jag dem, kvinnor i alla åldrar som hamnat här. Jag skriver hamnat, för i så många fall är det just så det är. De har inte själva valt att hamna just i min lilla stad i ett fjärran nordligt land, långt ifrån den invanda kulturen.
Ju längre tiden går, desto tydligare ser jag hur viktigt det är att ställa frågan direkt: Vad skulle du vilja uppnå i ditt liv? Vilka mål har du?
Alltför ofta gissar vi svaret utan att ta med den det handlar om i processen.
Därför skulle jag vilja att man betydligt oftare tar sig råd med att kalla en tolk till möten med nyanlända som till exempel ska studera. Nu menar jag inte en kompis som varit tre månader i landet. Jag menar en auktoriserad tolk som förstår mig och mina frågor och som på ett tydligt och klart sätt kan hjälpa mig att förstå den nya elev jag snart ska hjälpa vidare. Att få hjälp för vardagen, med en lägenhet att bo i, mat och kläder och barnomsorg är bara början. Den kartläggning som olika myndigheter gör av nyanlända, handlar ofta om att se ”om de har någon utbildning” eller ”om vi måste sätta in stora utbildningsinsatser”. Det blir allt viktigare att se andra kunskaper än dem man får via betyg och diplom i olika lärosäten.
Att få möjlighet att ta ansvar, att ingå i ett socialt sammanhang där man räknas som en kompetent individ med förmåga att förändra sin situation, är något som ofta kommer i skymundan. Lek med tanken att samma mamma som jag skrev om i #tanteri 4 kommer hit till Sverige. Med sig har hon fyra döttrar, men oj, inte någon skolgång i bagaget. Det svenska samhället har en tendens att betrakta henne som ”obildad”, medan det ju är en sanning med modifikation. Hon kanske har ännu icke validerade kunskaper som behövs i olika sektorer i vårt samhälle. Borde det inte vara en bra idé att ta reda på det? Och… hur svårt kan det vara? Det räcker med att vi ställer frågan: Vad tycker du att du är bra på?
Ponera att svaret är ”jag är duktig på att laga mat och jag tycker mycket om att ta hand om barn och familj”. OK… Då är det ett svar som går i linje med det vi kallar ”mjuka sektorn” i vårt samhälle. I ett land som Sverige måste man studera upp till och med gymnasienivå och därefter till exempel gå en utbildning till förskollärare om man vill ha en trygg arbetssituation i förskolan. Annars finns risken att man alltid betraktas som den som ”inte har någon utbildning” och måste ut först vid övertalighet. Men att under en tid få möjlighet att ta reda på om förskolan är en plats där man skulle vilja jobba, är idag inte så lätt som det låter. Man behöver i kontakt med ett flertal myndigheter och i konkurrens med andra få chansen att arbeta en tid på en förskola. Om ingen frågar mig vad jag vill och om ingen tar sig tid att ställa dessa frågor med tolkhjälp, så kan min korta skolbakgrund ligga mig i fatet när jag vill förklara hur jag vill forma min framtid.
Män som kommer till Sverige som flyktingar är ofta vana vid att bli lyssnade på, vana vid att ställa krav, vana vid att enträget efterfråga olika lösningar och hjälpinsatser. Kvinnor å andra sidan, är enligt min erfarenhet inte alls lika benägna att tala för sin sak, att sticka ut hakan och föreslå lösningar eller efterfråga insatser från samhället. I skolsituationen i Vuxenutbildningen där jag jobbar, ser jag ofta kvinnor som i det tysta studerar mycket målmedvetet och ambitiöst, men som aldrig kräver något. De har med sig digra kunskapsbanker, i vissa fall har de dessutom långa akademiska studier med sig. Trots det ser jag en tendens där män snabbt kommer ut i arbete eller får chansen till kortare utbildningar till ”tillfälliga” jobb på vägen till ”Jobbet” med stort J… Det kan t ex röra sig om lärare, alltså män som är lärare från hemlandet och vill jobba med det i Sverige också, men NU vill de ha ett jobb, så att de kan försörja sin familj. Många av dessa män går en bussförarutbildning, får jobb direkt, kommer in på arbetsmarknaden och börjar ett helt annat slags liv än de kvinnor, som fortfarande i många fall trampar vatten, för att de inte är vana vid att ställa krav.
Vi behöver se bakom det som ofta upplevs som ett problem, nämligen ”kvinnors brist på utbildning”. Vi behöver också se att det kan vara kulturellt betingat att man inte vet sina rättigheter, inte ställer krav, inte ser om sitt hus. Vidare behöver vi se att även kvinnor borde ges möjlighet till korta vägar till jobb. Bussförarutbildningen är ju inte bara för män! tänker vän av ordning. Nej inte alls. Det är klart att den inte är. Men om du kommer ifrån ett land där alla bussförare du någonsin har sett är män, så tror du att en sådan utbildning vänder sig till enbart män. Därför är sannolikheten att kortutbildade kvinnor skulle söka en sådan utbildning väldigt liten. Det är alltså en kommunikationsfråga… Samhället behöver betydligt tydligare vägleda alla till alla möjligheter, utan att ta vissa traditionella könsmönster för givna. Först då finns en möjlighet att få ett mer jämställt samhälle.
Om man kommer till vårt land med en uppfostran som gått ut på att flickor och kvinnor är andraklassens medborgare, så är det svårt att ta sig ur den rollen i ett nafs och börja se om sitt hus och ställa krav. En kvinna från ett land i Asien berättade en gång för mig att det som var svårast med att gå i skolan här i Sverige (som vuxen elev) var att man förväntades prata och tycka och tänka i klassrummet. Hon hade hela sin barndom blivit tillsagd att kvinnor skulle hålla tyst och inte yttra sig. Att ha med sig detta till Sverige är kanske mer försvårande än vi kan sätta oss in i? Hon tar för givet att man inte ska kräva något, inte ska klaga över situationen, inte är en person som någon ser eller räknar med. För alla de kvinnor som kommer hit med den inställningen, för att de har blivit påtvingade den som barn, tänder jag ett ljus imorgon, på den internationella kvinnodagen.
