Pappan plockade upp vara efter vara, medan den lilla flickan i kundvagnens barnstol krampaktigt höll en gul tandborste med ett bamsemotiv. För att se pappans förehavanden var hon tvungen att vända sig runt och visade sig ha ett lika fantastiskt vridmoment i nacken som en uggla med jaktinstinkten påkopplad. Pappan var strateg och det märktes att han brukade tillbringa mycket tid med sin dotter och även om hon inte var äldre än runt arton månader, så konverserade han med henne för att hålla henna vid gott mod. Snart var alla varorna upplagda och det enda som återstod var den, tandborsten, som flickan höll i…
Både av egen erfarenhet och med tanke på alla de barn jag träffat både förr och nu, så undrade jag vilken strategi pappan skulle komma att välja… Det visade sig bli en härlig kombo. Flickan hade ju själv förstått att om man är i affären så ska man betala för varorna och nu när pappan pekade på tandborsten, så frågade han: ”Ska du borsta tänderna med den ikväll?” Flickan nickade och då sa pappan: ”Men DÅ måste vi lägga den här på bandet! Annars kommer den ju inte med hem!” Flickan la ner tandborsten utan kommentar och sedan vände hon sig runt i sin lilla barnstol i kundvagnen och mötte min blick. Sedan log hon brett som bara ett litet barn kan! Jag log tillbaka!
#Jämställdhet… Det är egentligen helt fantastiskt när det fungerar som det ska. Det handlar om möjligheter, allas… Barns möjligheter att umgås med båda sina föräldrar… Mäns möjligheter att vara närvarande, kompetenta och aktiva föräldrar. Kvinnors möjligheter att visa sin potential inom helt andra områden än som ammande mödrar i vällingträsket, samtidigt som de KAN vara där, mitt i barnets livsvärld, men på ett sätt där tiden med barnet är uppdelat mellan båda föräldrarna. Det är väldigt märkligt att inte alla familjer anammar jämställdheten så långt det är möjligt!
Jag tänkte med ens att på detta enda besök i affären hade jag (eller kanske DE knöt kontakt med mig, om jag ska vara ärlig?) knutit kontakt med två små barn, som på ett härligt och naturligt sätt med oförställd glädje sett mig som en person man kan le emot, respektive prata med. Men båda två var i den där åldern när man omgående blir lite blyg och vänder sig bort för att kontrollera om föräldrarna är kvar.
Vid mejeriavdelningen alldeles i början av min tur genom affären, noterade jag att det verkligen måste vara svårt för någon som ännu inte förvärvat svenska språket att kämpa sig igenom de texter som varenda förpackning är försedd med. Hur ska man skilja mellan grädde, gräddfil, filmjölk, mjölk etc, om alla förpackningar är i princip lika och dessutom inte alls transparenta? Man kan inte lista ut innehållets beskaffenhet utan att köpa hem och prova… Kanske var det exakt det som det somaliska paret diskuterade sinsemellan, när jag mötte en alldeles underbart vacker brun blick från ännu en kundvagnssits? Den lilla pojken som hälsade på mig gjorde det med ett starkt, glatt och ganska högljutt ”Hej!” och jag kunde inte annat än att lika glatt och lika högt säga ”Hej! Vad KUL att du säger hej till MIG!” Det var då han blev sådär blyg… Pojkens hej var helt brytningsfritt. Jag tänkte att även hans föräldrar nu stått en lång stund och vridit och vänt på mjölkprodukterna, så skulle det komma en dag när deras son skulle vara en tillgång i läsförståelsen.
När mina barn var små så ägnade jag oändligt mycket tid åt att prata med dem. Och då menar jag just det, MED dem… Jag mindes nämligen en barnfamilj från när jag växte upp, där föräldrarna i princip aldrig kommunicerade MED sina barn. De ”gjorde” en massa, till exempel åkte till affären, men de satte inte några ORD på det de gjorde. Med ord får man möjlighet att själv sätta ord på och beskriva sin värld. Utan dessa komplexa byggstenar, blir det betydligt svårare att kommunicera utan att bli missförstådd. Den lilla flickan i kassan hade visat sin pappa att hon verkligen ville borsta tänderna med just den nya bamsetandborsten, inte vilken annan tandborste som helst. Att på det sättet ta med ett barn i samtalet, bemyndiga barnet och ge det en möjlighet att yttra sig, ha en åsikt gör mig glad och nostalgisk på samma gång. Kanske är jag verkligen en tvättäkta tant, en sådan där pinsam, som pratar med småbarn och hundar utan att reflektera över om jag ”stör”…
DÅ kan jag ju i så fall börja dra dem i kinderna och rufsa dem i håret också, så är den fördomsfulla bilden komplett! 😀
