Tanteri elva- Plättpudding på Rasfallet

Det stora matsvinnet i svenska hushåll diskuterades i det soffprogram på TV som jag slölyssnade på medan jag klädde om en gammal fåtölj. Medan människor i världen svälter, slänger svenska hushåll massor med mat rätt ner i soporna.

Gammal fåtölj i nya kläder
Gammal fåtölj i nya kläder

 

 

Enligt soffprogrammet har norrmännen inte bara tacofredag och lördagsmys, utan även lyckats sprida idén om torsdagen som den veckodag då man borde äta rester. Norrmännen är mina idoler och förebilder och jag brukar skoja om att OM jag måste flytta till ett helt annat land, så skulle det bli Norge.

Norska flaggan

Jag tänker medan jag klär om den gamla fåtöljen, att också det är ett sätt att återvinna men så tänker jag på de många gånger jag trollat fram något ätbart av det som råkar vara kvar i kylen. Jag tror att jag vet varifrån den där inspirationen att återvinna kommer. Åtminstone vad gäller MAT. Men det är inte EN ensam kandidat som gör anspråk på titeln som min främsta inspiratör i restmatlagningen… De är en liten grupp, tanter förstås…

När jag var liten hade familjen varje sommar besök i några dagar av en stenrik tant från Stockholm. Hennes far hade varit Livmedikus till den svenske kungen och själv hade hon gått i samma skola som Greta Gustavsson, sedermera Greta Garbo. Som barn hade hon haft guvernant och därigenom lärt sig flytande franska… Men utanskriften skvallrade inte alls om denna bakgrund. Tanten hette Eva och hade en obeskrivlig klädkod, en blandning av urtvättade blusar med vänd krage, poplinkappor från anno dazumal och rejäla yllesockor som stack  upp ur de graningekängor hon bar hela vinterhalvåret. På våren bytte hon ut kängorna mot foträta sandaler av en typ som fick fötterna att påminna om de våffelliknande fötter som Kalle Anka och hans vänner har.

Redan kläderna vittnade om att Eva var expert på att vända på slantarna. Att hon var miljonär fick jag veta av en händelse, men det kunde man inte tro om man träffade henne. Bland de många saker som Eva värnade om, var att hushålla med resurser nog det mest framträdande. Vid ett tillfälle då jag och min bror var så pass unga att vi själva inte egentligen var betrodda med att laga mat på spisen, skulle mamma och pappa iväg i något ärende och vara borta över lunchtiden. Eftersom Eva var på besök erbjöd hon sig att laga lunch åt oss. Mamma utbrast:

– Men vi har ju absolut ingenting hemhandlat!

Eva som redan hade öppnat kylskåpet sa att hon nog skulle kunna hitta på något av de rester som fanns kvar i kylen… och så blev det. Det blev en soppa på det som kylskåpet innehöll. Tre köttbullar, två uppstekta korvskivor på ett fat, en liten skål med ris, ett par potatisar och några morötter. Sedan kryddade hon upp det med lite buljong, salt och peppar. Soppan blev matig och kylskåpet rensopat på rester.

En av mina väninnor resonerar som så att om man ändå kommer att slänga de tre köttbullarna om fem dagar när de är gröna av tiden i kylskåpet, så kan man lika gärna slänga dem nu. Hon hittade helt rätt livskamrat, eftersom han för sin del resonerade lika med den lilla mjölkskvätten som återstår… och så hällde han ut den i vasken, i stället för att spara den till nästa tillfälle då man ville ha en slurk mjölk. Jag tror för egen del att Eva gjort ett större intryck på mig i kylskåpspolicyn än vad väninnan och hennes make har. Och jag är i gott sällskap. Jag känner många som äter upp sina rester, men som är tillräckligt snabba för att alltid äta upp dem medan de fortfarande är goda. En av väninnorna har en smart lösning som funkar bra på yngre barn. Hon har bytt namn på resterna. Hon kallar dem för ”buffé”. I stället för att svara på frågan ”Vad blir det för mat?” med kommentaren: ”Det blir rester!” så svarar hon helt sonika att det blir ”buffé”.

Norrmännens sinne för ekonomi är kopplat till tanken på återvinning, alltså är det miljövänligt också. I den bästa av världar slänger man inte mat ALLS, men i vissa lägen är det kanske lite tveksamt…

Jag minns än hur min väninna Annika skulle hjälpa sin moster att flytta från Rasfallet en dag för över tjugo år sedan. Annika hade bjudit med mig som hejaklack i flyttstädningen och min enda uppgift denna dag var att med emfas hålla med Annika i hennes kommentarer om bohaget och alla de många pinaler med affektionsvärde som med nödvändighet skulle sorteras, nu när mostern skulle flytta till hemmet. Tiden drog mot lunch och i förväg hade Annika sagt till mig att hon och jag skulle gå ut på stan och äta. Nu hade mostern också insett att det snart var dags att göra något åt saken, så hon sa: Vad säger ni om lite lunch? Det låter bra, sa jag, eftersom jag är ett barn av min uppfostran, men Annika vevade avvärjande med armarna och väste i mungipan till mig att jag skulle få ångra den kommentaren. Mostern hade redan öppnat kylskåpsdörren när Annika förtvivlat försökte få mostern med sig på idén med att gå ut och äta.

– Det kommer inte på fråga att vi går ut och äter när det finns mat hemma! sa mostern.

– Vad blir det? frågade jag.

– Det blir plättpudding! sa mostern.

– Det låter gott, sa jag.

– Det är det INTE, väste Annika i mungipan.

Annikas moster var ung under fyrtiotalet och då var det ransoneringstider i Sverige. Spara och slösa var föredöme, respektive avskräckande exempel och att man vande sig vid att vända på slantarna föll sig helt naturligt när mostern var ung. Ändå måste jag ge Annika rätt. Det finns rester och rester… Jag har ibland några pannkakor över, men i så fall så får de återuppväckas som just pannkakor… Att göra pudding av dem var ingen hit…

Tanten Skrivet av:

Även om jag är en påhittad karaktär, så finns jag överallt där du är. Jag är tanten i kanten, som med sina lite ålderdomliga åsikter och synpunkter får din världsbild att tillfälligt komma i obalans, innan du antingen fnissar lite i smyg eller klagar över hur en del aldrig lyckas snappa upp det senaste och leva i nuet. För mig är "dået" i centrum. Tänk vad bra det var förr! Ju förr desto bättre!