…så sa alltid min morfar när någon i hans närhet ägnade sig åt att stryka dukar eller kläder. Han hade en lång rad liknande kommentarer som han strödde omkring sig i vardagssituationer. Många av dessa uttryck eller kommentarer lärde man sig med tiden, så att man kunde säga slutet ”i kör” med morfar…
Men stryka eller inte är frågan… Jag minns vid ett tillfälle när jag just stod och strök dukar och min mamma var på besök:
– Vill du ha vår mangel? Nu när vi bor i hyreshus har vi ju redan en mangel som vi kan använda!, sa mamma.
– Inte behöver jag någon mangel. Det går ju bra att stryka, sa jag.
– Men det går fortare att mangla och dessutom blir det fint, menade mamma.
– Det kan ju inte gå fortare än att stryka! hävdade jag.
Någon tid senare kom ändå mamma och pappa med den mangel mamma hade pratat om. Det var en eldriven mangel, men ändå var den tung som ett as. Men i ärlighetens namn var den inte LIKA tung som den handdragna antika mangel som mina svärföräldrar lagt på VINDEN och som vi ville ta ner när vi städade vinden en gång…
Att stänka, låta vila och sedan mangla dukar är en konst… En detalj som jag INTE fick klart för mig första gången vi pratade om manglingen, mamma och jag, var hur man kan mangla medan duken är fuktig direkt efter tvätten och sedan hänga den nymanglade duken, så att den torkar manglad och klar… I stället lät jag mina dukar först torka. Sedan stänkte jag dem och därefter väntade jag en lagom tidsrymd innan jag manglade dem… Gammal är äldst, så är det ju. Mamma skulle nog aldrig komma på idén att slösa tid på det sättet.
Inför min födelsedag häromveckan, såg jag till att alla större linnedukar var både rena och manglade, för att det skulle gå smidigt att duka på festdagen. EFTER festen ville jag se till att samma dukar återigen rena och tvättade skulle kunna förvaras i linneskåpet manglade och klara till ett annat tillfälle. Det var en katt bland hermelinerna… En lång löpare av billigare snitt… Något man köper på löpmeter i en vanlig tygaffär… Denna duk som var betydligt smalare än de gamla vävda linnedukarna, borde man ha strukit, begriper jag ju nu. I stället drog jag med den i raden av stora dyra och vackra linnedukar i den gamla elmangeln som ännu tjänar i vår källare… Mangeln drog i sig duken precis enligt planen ända tills allting plötsligt avstannade… Jag försökte backa mangeln…försökte dra loss den sista duken, försökte trycka mot valsarna, backa, köra framåt…men mangeln hade bestämt sig för att inte släppa någon av de dukar jag matat in…
Hade jag varit en klok person hade jag förstås avstått från att lägga med löparen bland de andra dukarna…
Nu slutade det hela i stället med att jag och maken fick skruva isär mangeln, lossa på valsarnas spända läge och med handkraft dra loss alla dukarna… Jag konstaterade medan detta helt onödiga och mödosamma arbete pågick, att gammal är äldst. Så här skulle mamma aldrig ha gjort…
